om ett jobb

Jag hade ingen aning om hur jag skulle reagera när jag skulle få veta om jag fått jobbet på Viking line eller inte. Att jag sedan reagerade med ett överdrivet energiutbrott i form av skrik och fniss och sparkar och ja.a vem vet vad var otroligt skönt. Visste redan då att jag verkligen ville ha det här jobbet.

Innan mitt första pass började var nervositeten så hög att jag började ifråga sätta mitt val av sommarjobb, skulle jag verkligen klara av att studsa upp och ner iklädd päls hela sommaren och där emellan tala finska och svenska om vartannat inför mängder av barn och vuxna. Min syster sa några kloka ord till mig bara några dagar innan jag satte mig på bussen mot Åbo första gången. Hennes ord var ungefär de här: Men tänk, om du inte trivs så måst du bara känna dendär känslan av att inte villa åka på jobb 5 gånger under hela sommaren.

Sant som hon sagt, eftersom jag fått 5 veckors jobb allt som allt under sommaren. Den känslan satt dock inte i länge. Redan efter bara någon timme på båten trivdes jag redan som fisken i vattnet. Tanken på att jag måste åka hem efter 7 dagar ombord kändes mera som en ångest än som en lycka och jag började sakta inse att det här verkligen är något som jag trivs till 100 % med att göra.

När jag nu har jobbat 4½ vecka av mina 5 (plus lite extra turer som jag fått) börjar en konstig liten känsla smyga sig på. Ingen glad och lycklig känsla utan en känsla av att jag aldrig vill att det här ska ta slut. Har under sommaren jobbat med ett underbart skönt gäng och helst skulle jag umgås med kollegorna också på fritiden. Och sku jag få välja skulle jag nog inte åka hem alls nu utan helst sku jag åka här och jobba ända fram till 15.8 då jag stiger av för sista gången den här sommaren.

Att ha så fina arbetskompisar som jag har är nog A och O när det kommer till hur bra jag trivts här på jobbet. Kommer antagligen att fälla en och annan tår när det blir dags att lämna dem kvar här nere i Åbo/på båten.

Hoppas innerligt att de reser så mycket folk av och an här i höst så att de blir tvungna att ringa in en extra så jag får komma och jobba lite igen. Annars kan det bra hända att saknaden blir lite för stor.

Detta jobb har även väckt en tanke i mig om att lilla Vasa kanske inte är allt. Har aldrig tänkt tanken om att jag skulle söka tjänster någon annan stans än i Österbotten när jag blir klar nästa vår men nu vet jag inte längre om jag vill stanna i Österbotten,... Så man vet aldrig var jag hittar mig själv efter nästa år.

Ska avsluta med en bild på några av de fina som jag jobbar med....